En film som börjar några minuter med en uttråkad professor i universitetsmiljö måste ta fart snabbt för att man inte ska tappa intresset. Och det gör denna film, trots att den är ganska stillsamt berättad.
På ett uppdrag att hålla föredrag vid en kongress i New York, som Walter Vale motvilligt tar sig an, visar det sig att någon bor i hans övermattningslägenhet. Två asylsökande flyktingar, Tarek från mellanöstern och hans flickvän Zainad från Västafrika, har fått hyra den av någon som ordnar sådan svart. Det omtumlande mötet slutar i att paret får bo kvar i väntan på nytt boende.
Och där ungefär tar filmen fart. Walter får tillbaka sin glädje och nyfikenhet på livet i umgänget med de två flyktingarna. Han bortgångna fru hade varit konsertpianist, nu börjar han intressera sig för att spela trummor, något som Tarek försörjer sig genom att spela på olika klubbar.
Vid en rutinkontroll i tunnelbanan blir Tarek arresterad i brist på uppehållstillstånd. För Walter blir det en omtumlande insikt i hur utlämnad man är som flykting, av vad skäl det vara må. Tareks mamma dyker också upp, och Walter får ännu djupare känslomässiga band till de livsöden han börjat engagera sig i.
Riktigt samhällskritisk blir filmen aldrig. Många filmer skulle ha sneglat åt ett lyckligt slut, typ ”visst är det omöjligt om man inte har uppehållstillstånd, då hjälper inga kontakter i världen, men Walter hade egna kontakter, och just för dessa två slutade det lyckligt”.
Men, så blir det inte, och det är väl där som filmen har ytterligare en av sina styrkor. Slutet skulle kunna betraktas som en uttänkt plan att få göra en uppföljare. Men jag gilar det, och jag har långt efter jag så filmen funderat över hur mycket människor kan förändras, trots att de i viss mening inte lyckades med den yttre förändring de trodde att de jobbade för…
Länk till recensioner på
Filmtipset
Christianitytoday
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar