Det tog mig några dagar att komma fram till vad jag sett. Var det en antiabortfilm? Vilka stod bakom? Var det inte en massa debatt omkring den, om alltför förenklade svar, om att den var för amerikansk etc? Varför fick den då publikens pris vid Stockholms filmfestival?
Långt efter filmen kommer jag främst att minnas en ny skådis som jag kommer att hålla ögonen på. Det är Ellen Page, som spelar den 16-åring som efter att blivit gravid bestämmer sig för att behålla barnet, men adoptera bort det till en familj som annonserat efter att få bli adoptivföräldrar. Scenariot känns litet ovant för en svensk, och det är inte själva abortfrågan man bär med sig. Denna relationskomedi rullar upp så många flera bottnar kring hur det är att vara människa, och hur olika generationer ser på varandra.
Bäst är dialogen. Jag kommer att se om den några gånger bara för dialogens skull, och jag undrar om Ellen Page sa det hon skulle säga, eller om hon är en så kvicktänkt situationskomiker att hon tog sig friheten att spetsa vissa scener med sina fyndigheter? Bitvis mycket bra. Bra musik också.
Recensioner på:
torsdag 9 juli 2009
Den nya människan
Jag hade själv förmånen att få se premiären på Klaus Härös Letters to Father Jacob (se recension under februari) när jag var på filmfestivalen i Göteborg. Det gav mig anledning att hyra och se denna film, som jag missat när den gick på bio.
Filmen väckte en del debatt när den kom, minns jag. Det är som om den kliar i ett sår som ingen vill riva upp. Såret handlar om de människor som tvångssteriliserades i Sverige ända fram till början av 1970-talet. Hur många var de, av de 60 000 steriliseringar som genomfördes? En del säger 30 000…Vad fanns det för underliggande tankar om rasbiologi, eller bara en naiv ”omtanke” om de människor som var annorlunda, och som man tyckte inte borde föda barn.
Här handlar det om Gertrud som 1951 förs till en institution där flickor tas omhand. Hennes övriga syskon – mamman död- ser sig pappan tvungen att adoptera bort. Filmen har vissa likheter med Gökboet, där Gertrud blir den som vågar ifrågasätta.
Jag vill inte berätta mera om handlingen. Däremot rekommenderar jag en ytterligare timme till att efter filmen se ett reportage om de 39 dagar då den spelades in, och inte minst ta del av den korrespondens som delvis ligger till grund för filmen. För, manus har inspirerats av en sann historia.
Maria Lundqvist gör f ö en mycket bra roll som den rigida föreståndaren.
Recension på Svd
Filmen väckte en del debatt när den kom, minns jag. Det är som om den kliar i ett sår som ingen vill riva upp. Såret handlar om de människor som tvångssteriliserades i Sverige ända fram till början av 1970-talet. Hur många var de, av de 60 000 steriliseringar som genomfördes? En del säger 30 000…Vad fanns det för underliggande tankar om rasbiologi, eller bara en naiv ”omtanke” om de människor som var annorlunda, och som man tyckte inte borde föda barn.
Här handlar det om Gertrud som 1951 förs till en institution där flickor tas omhand. Hennes övriga syskon – mamman död- ser sig pappan tvungen att adoptera bort. Filmen har vissa likheter med Gökboet, där Gertrud blir den som vågar ifrågasätta.
Jag vill inte berätta mera om handlingen. Däremot rekommenderar jag en ytterligare timme till att efter filmen se ett reportage om de 39 dagar då den spelades in, och inte minst ta del av den korrespondens som delvis ligger till grund för filmen. För, manus har inspirerats av en sann historia.
Maria Lundqvist gör f ö en mycket bra roll som den rigida föreståndaren.
Recension på Svd
Blood Diamond
Det kommer löpande filmer som speglar händelser eller företeelser på den stora afrikanska kontinenten. Jag hoppas på fler framöver, förhoppningsvis skildrade av afrikaner själva. Tyvärr är det mestadels inga ljusa historier. Men, lärorika, och kanske en öppning till att bli nyfiken på mera. Jag tänker på filmer som den gamla Cry Freedom (om Sydafrika), eller Hotel Rwanda (om kriget i Rwanda-Burundi).
Blood Diamond är en bitvis otäck actionthriller som utspelar sig i Sierra Leone om den diamanthandel som bygger på att människor i Afrika jobbar under närmast slavliknande förhållanden. Intressant är att sommaren 2009 fanns nyhetsinslag om verkligheter som påminner om filmen. Dels från östra Kongo, dels i en stark dokumentär från P1:s Konflikt. Just den dokumentären handlar om en man som flydde diamantgruvorna i Sierra Leone och hamnade i ett helvete under president Charles Taylor och hans son Chuckie. Han bor numera i Sverige och har varit ett av huvudvittnena i krigsrättegången mot Chuckie Taylor.
Här spelar Leonardo di Caprio en diamantjägare, vars hårdhudade karaktär bit för bit nystas upp. Solomon Vandy lever ett enkelt liv som fiskare men blir grymt indragen i historien när hans familj en dag kidnappas när byn skövlas av regeringssoldater. När han som slavarbetare finner en stor diamant och lyckas gömma den, skruvas spänningen upp. Det är ingen popcornfilm skrev någon. Det är sant. Men den får en att fundera över mera än diamanter. Jag tänker t ex på vapenhandel, barnsoldater, eller västvärldens utnyttjande av andra människors fattigdom för betydligt vanligare varor än diamanter. I det scenariot har nog också jag en del…
Trailer
Recensioner:
Blood Diamond är en bitvis otäck actionthriller som utspelar sig i Sierra Leone om den diamanthandel som bygger på att människor i Afrika jobbar under närmast slavliknande förhållanden. Intressant är att sommaren 2009 fanns nyhetsinslag om verkligheter som påminner om filmen. Dels från östra Kongo, dels i en stark dokumentär från P1:s Konflikt. Just den dokumentären handlar om en man som flydde diamantgruvorna i Sierra Leone och hamnade i ett helvete under president Charles Taylor och hans son Chuckie. Han bor numera i Sverige och har varit ett av huvudvittnena i krigsrättegången mot Chuckie Taylor.
Här spelar Leonardo di Caprio en diamantjägare, vars hårdhudade karaktär bit för bit nystas upp. Solomon Vandy lever ett enkelt liv som fiskare men blir grymt indragen i historien när hans familj en dag kidnappas när byn skövlas av regeringssoldater. När han som slavarbetare finner en stor diamant och lyckas gömma den, skruvas spänningen upp. Det är ingen popcornfilm skrev någon. Det är sant. Men den får en att fundera över mera än diamanter. Jag tänker t ex på vapenhandel, barnsoldater, eller västvärldens utnyttjande av andra människors fattigdom för betydligt vanligare varor än diamanter. I det scenariot har nog också jag en del…
Trailer
Recensioner:
- Moviezine.se
- Översikt av ett antal recensioner på Kritiker.se
onsdag 8 juli 2009
Falskmyntarna
Ibland undrar jag om det finns mera att göra på temat andra världskriget? Det är en litet märklig känsla att s a s kunna förutsäga mycket av det helvetiska som kommer att hända på temat judar, förföljelser, baracker. Det känns nästan som en fråga om hur de kommer att skildra det just i denna film.
Filmen bygger på en sanna historia från en överlevare. Mera direkt, Adolf Burger som skildrat en historia om nazisternas ”Operation Bernard”, som gick ut på att handplocka fångar som skulle tillverka falska sedlar, men också id-kort, pass etc. Målet var att genom att tillverka pund och dollar, och även pass, id-handlingar för Gestapos räkning, välta Englands resp USA:s ekonomi. Det lyckades aldrig innan krigsslutet kom, och tydligen har en del av allt detta varit ganska okänt fram till nu.
Inledningsvis tycker man sig följa den professionella falskmyntaren ”Sally” som rekryteras till att ingå i gruppen som gör jobbet. Så småningom växer historien till att ställa några större etiska begrepp mot varandra. Spela med, ljuga, vara med i falskmynteriet mot att få bättre villkor än de andra fångarna, och möjligtvis kunna överleva i slutändan. Eller, som just Burgers hållning var, att inte ställa upp utan ha sina etiska och politiska principer. Hans roll spelas skickligt.
Jag har litet svårt den koncentrationslägerfilmer med ganska givna bestraffningar. Men Burgers story tog tag i mig. På DVD:n finns en del intressant extra material kring själva inspelningen, som Burger övervakade.
Recension på Film.nu
Filmen bygger på en sanna historia från en överlevare. Mera direkt, Adolf Burger som skildrat en historia om nazisternas ”Operation Bernard”, som gick ut på att handplocka fångar som skulle tillverka falska sedlar, men också id-kort, pass etc. Målet var att genom att tillverka pund och dollar, och även pass, id-handlingar för Gestapos räkning, välta Englands resp USA:s ekonomi. Det lyckades aldrig innan krigsslutet kom, och tydligen har en del av allt detta varit ganska okänt fram till nu.
Inledningsvis tycker man sig följa den professionella falskmyntaren ”Sally” som rekryteras till att ingå i gruppen som gör jobbet. Så småningom växer historien till att ställa några större etiska begrepp mot varandra. Spela med, ljuga, vara med i falskmynteriet mot att få bättre villkor än de andra fångarna, och möjligtvis kunna överleva i slutändan. Eller, som just Burgers hållning var, att inte ställa upp utan ha sina etiska och politiska principer. Hans roll spelas skickligt.
Jag har litet svårt den koncentrationslägerfilmer med ganska givna bestraffningar. Men Burgers story tog tag i mig. På DVD:n finns en del intressant extra material kring själva inspelningen, som Burger övervakade.
Recension på Film.nu
Citronlunden
Jag inser att man måste regelbundet påminna sig om att många bra filmer aldrig når vanliga biodukar. Jag erkänner också att jag inte så där direkt hoppar på filmer om den till synes olösliga konflikten Israel/Palestina – men jag kanske borde det efter att ha sett Citronlunden? En vacker, men också vemodig historia om den palestinska änkan Salma som lever på den citronodling hon fått ärva av sin far. En vardag och verklighet som hon troligtvis delar med många av verklighetens systrar och bröder. Förmodligen har hennes historia också många likheter med verkligheten.
En israelisk minister bosätter sig på tomten intill. Plötsligt blir Salma och hennes citronlund en potentiell säkerhetsrisk. Bisarrt kan man tycka, men troligtvis ganska troget det som händer idag. Hennes envisa kamp, de osannolika juridiska irrgångar man måste ta sig igenom, uppvaknandet hos ministerns hustru Mira – allt skildras på ett sätt som tar tag i mig. Man lämnar filmen med en känsla av optimism pga alla engagerade människor – men också med en slags uppgivenhet.
Jag tycker att många av dagens filmskapare har en förmåga att visa nyanser i konflikter på ett helt annat sätt än vad nyheter/reportage klarar av. Efter denna blev jag nyfiken både på The Syrian Bride (om ett bröllop som hindras av muren) och den mycket prisbelönta Waltz with Bashir (om Libanonkriget 1982)
Recensioner på
Svenska Dagbladet
Film.nu
En israelisk minister bosätter sig på tomten intill. Plötsligt blir Salma och hennes citronlund en potentiell säkerhetsrisk. Bisarrt kan man tycka, men troligtvis ganska troget det som händer idag. Hennes envisa kamp, de osannolika juridiska irrgångar man måste ta sig igenom, uppvaknandet hos ministerns hustru Mira – allt skildras på ett sätt som tar tag i mig. Man lämnar filmen med en känsla av optimism pga alla engagerade människor – men också med en slags uppgivenhet.
Jag tycker att många av dagens filmskapare har en förmåga att visa nyanser i konflikter på ett helt annat sätt än vad nyheter/reportage klarar av. Efter denna blev jag nyfiken både på The Syrian Bride (om ett bröllop som hindras av muren) och den mycket prisbelönta Waltz with Bashir (om Libanonkriget 1982)
Recensioner på
Svenska Dagbladet
Film.nu
tisdag 7 juli 2009
The Visitor
En film som börjar några minuter med en uttråkad professor i universitetsmiljö måste ta fart snabbt för att man inte ska tappa intresset. Och det gör denna film, trots att den är ganska stillsamt berättad.
På ett uppdrag att hålla föredrag vid en kongress i New York, som Walter Vale motvilligt tar sig an, visar det sig att någon bor i hans övermattningslägenhet. Två asylsökande flyktingar, Tarek från mellanöstern och hans flickvän Zainad från Västafrika, har fått hyra den av någon som ordnar sådan svart. Det omtumlande mötet slutar i att paret får bo kvar i väntan på nytt boende.
Och där ungefär tar filmen fart. Walter får tillbaka sin glädje och nyfikenhet på livet i umgänget med de två flyktingarna. Han bortgångna fru hade varit konsertpianist, nu börjar han intressera sig för att spela trummor, något som Tarek försörjer sig genom att spela på olika klubbar.
Vid en rutinkontroll i tunnelbanan blir Tarek arresterad i brist på uppehållstillstånd. För Walter blir det en omtumlande insikt i hur utlämnad man är som flykting, av vad skäl det vara må. Tareks mamma dyker också upp, och Walter får ännu djupare känslomässiga band till de livsöden han börjat engagera sig i.
Riktigt samhällskritisk blir filmen aldrig. Många filmer skulle ha sneglat åt ett lyckligt slut, typ ”visst är det omöjligt om man inte har uppehållstillstånd, då hjälper inga kontakter i världen, men Walter hade egna kontakter, och just för dessa två slutade det lyckligt”.
Men, så blir det inte, och det är väl där som filmen har ytterligare en av sina styrkor. Slutet skulle kunna betraktas som en uttänkt plan att få göra en uppföljare. Men jag gilar det, och jag har långt efter jag så filmen funderat över hur mycket människor kan förändras, trots att de i viss mening inte lyckades med den yttre förändring de trodde att de jobbade för…
Länk till recensioner på
Filmtipset
Christianitytoday
På ett uppdrag att hålla föredrag vid en kongress i New York, som Walter Vale motvilligt tar sig an, visar det sig att någon bor i hans övermattningslägenhet. Två asylsökande flyktingar, Tarek från mellanöstern och hans flickvän Zainad från Västafrika, har fått hyra den av någon som ordnar sådan svart. Det omtumlande mötet slutar i att paret får bo kvar i väntan på nytt boende.
Och där ungefär tar filmen fart. Walter får tillbaka sin glädje och nyfikenhet på livet i umgänget med de två flyktingarna. Han bortgångna fru hade varit konsertpianist, nu börjar han intressera sig för att spela trummor, något som Tarek försörjer sig genom att spela på olika klubbar.
Vid en rutinkontroll i tunnelbanan blir Tarek arresterad i brist på uppehållstillstånd. För Walter blir det en omtumlande insikt i hur utlämnad man är som flykting, av vad skäl det vara må. Tareks mamma dyker också upp, och Walter får ännu djupare känslomässiga band till de livsöden han börjat engagera sig i.
Riktigt samhällskritisk blir filmen aldrig. Många filmer skulle ha sneglat åt ett lyckligt slut, typ ”visst är det omöjligt om man inte har uppehållstillstånd, då hjälper inga kontakter i världen, men Walter hade egna kontakter, och just för dessa två slutade det lyckligt”.
Men, så blir det inte, och det är väl där som filmen har ytterligare en av sina styrkor. Slutet skulle kunna betraktas som en uttänkt plan att få göra en uppföljare. Men jag gilar det, och jag har långt efter jag så filmen funderat över hur mycket människor kan förändras, trots att de i viss mening inte lyckades med den yttre förändring de trodde att de jobbade för…
Länk till recensioner på
Filmtipset
Christianitytoday
Changeling
Jag hyrde filmen mest för att jag läst att den fått bra betyg. Betyget tror jag dels avser den snart 80-årige Clint Eastwood som verkar göra stor framgång i sin andra karriär, den som regissör. Och det är en film som både i berättande, scener och foto (inte minst färgsättning) är helt annorlunda än de flesta filmer.
Sen är det själva berättelsen, den om en ensamstående mamma i 1930-talets USA lämnar sin son hemma en dag då hon måste jobba extra. Han är borta när hon kommer hem, och det märkliga med denna sanna historia är att den son som polisen efter flera månader återkommer med är en helt annan pojke. Hon förväntas acceptera, men ger inte upp sin kamp mot det som är själva det historiska huvudtemat: en korrumperad polis i Los Angeles.
Jag gillar normalt inte filmer av den här typen, och jag vet redan från dagen då hon går til arbetet att det här kommer inte att gå bre. Jag får också längs vägen i kuslig inblick i hur en seriemördare bar sig åt, i denna sanna historia. Men eftersmaken är en mamma som aldrig slutar hoppas, och som kämpar för sin rätt mot ett synnerligen korrumperad polis.
Här är en recension:
DVD-klippet
Sen är det själva berättelsen, den om en ensamstående mamma i 1930-talets USA lämnar sin son hemma en dag då hon måste jobba extra. Han är borta när hon kommer hem, och det märkliga med denna sanna historia är att den son som polisen efter flera månader återkommer med är en helt annan pojke. Hon förväntas acceptera, men ger inte upp sin kamp mot det som är själva det historiska huvudtemat: en korrumperad polis i Los Angeles.
Jag gillar normalt inte filmer av den här typen, och jag vet redan från dagen då hon går til arbetet att det här kommer inte att gå bre. Jag får också längs vägen i kuslig inblick i hur en seriemördare bar sig åt, i denna sanna historia. Men eftersmaken är en mamma som aldrig slutar hoppas, och som kämpar för sin rätt mot ett synnerligen korrumperad polis.
Här är en recension:
DVD-klippet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)